Har varit alldeles för dålig på att uppdatera här.
Har dock några orsaker till det.
Alex har just börjat skolan med invänjning och så.
Emil har bytt avdelning på dagis.
Det funkar bra för båda.
Skolan verkar toppen.
Sen det tråkiga.
Jag förlorade ett mål i domstolen om mina timmar hjälp jag har.
Dom tycker det är helt ok att jag bara har 1 timme/vecka nu,
mot tidigare 27 timmar/vecka.
Bara för att jag har gift mig.
Min make ska med andra ord göra allt,
fast det finns något som heter maka och make ansvar.
Delat hushåll med andra ord.
Jag känner mig inte värd något i detta samhälle vi nu har i Sverige.
Att ha ett funktionshinder ger dig inte rätt till ett drägligt liv längre.
Det går utför med Sverige tyvärr.
Solidaritet med sina medmänniskor existerar inte i dagens politik.
Det är bara friska som kan arbeta och/eller rika med pengar som gäller.
Trampa på dom som redan ligger är dagens motto.
Jag behöver pengar så jag kan anställa någon privat för att ge mig den hjälp jag behöver.
Jag är helt låst nu i min lägenhet och kommer inte någonstans.
Kan inte hälsa på någon eller ta mig in till stan en endaste gång.
Glöm det där med att gå på någon utställning eller museum någon gång.
Min rygg värker dag som natt och jag är mestadels sängliggande,
men ändå nästan alltid glad och positiv
och njuter av dom små sakerna i livet.
Det ligger inte i mig att tycka synd om mig själv
eller att klaga ständigt.
Mina barn är en gåva som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.
Gift trodde jag inte heller jag skulle bli,
det är också en stor gåva för mig.
Att bli älskad och älska är underbart.
Nu är bara frågan hur ska jag få tag i pengar så jag får ett drägligt liv?
Jag skulle behöva ca 2.000-4.000/månad att anställa någon privat på lagligt vis då så klart.
Någon som kan köra mig till läkare/tandläkare och ibland att hälsa på en vän.
Jag behöver då ligga ner i baksätet för att ta mig någon stans.
Färdtjänst fungerar inte tyvärr.
Sen behövs hjälp med barnen till viss del.
Jeff klara inte allt helt enkelt.
Sen om han blir sjuk och liggandes, vad händer då?
Jag kan inte ta barnen till dagis eller skolan själv.
Jag kan inte heller laga mat.
Jag är otroligt handikappad med svåra invalidiserande smärtor.
Inte ens läkarintyg på det räckte.
Det finns inte ord för hur det känns för mig detta.
Isolering.
Utanförskap.
Skräp.
Ångesten kryper i mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Oj, jag vet inte vad jag ska säga! Visste inte hur illa ställt det är för som du säger är du ju inte den som klagar! Många styrkekramar! -Nina N
Tack tjejen. :)
Men fy vad jobbigt för dig!
Går det att överklaga?
Och orkar du det i så fall?
Skriv till någon tidning och berätta?
Heja heja heja dig som du kämpar!!!
Skicka en kommentar